De limiterade upplagorna avlöser varandra. Det är dags att dra i handbromsen och göra helt om innan droppen urholkat stenen.

Det känns som att vart och vartannat nytt klocksläpp vi skriver om numer kommer i en limiterad upplaga. Nej, det är inte vi som väljer ut dessa nyheter. Vi skriver om dem som de kommer, helt enkelt. Och snart har ”Limited Edition”-trenden lyckats urvattna begreppet helt och hållet.

Kunden den stora förloraren

Det är förstås en fråga om perspektiv, men hur exklusiv och ”Limited” känns egentligen en modell som tillverkas i runt 2000 exemplar? Det känns som att det är snarare regel än undantag att göra just det i dag. Och i slutänden är det kunden som är den stora förloraren. Varumärket gör en kollektion på 2000 exemplar, kan trissa upp priset (den är ju ”Limited Edition”…) och sedan gå vidare utan att det blir ett ramaskri för att man slutar tillverka den.

SLA017_b.jpg
Seiko SLA017 släpptes som ”Limited Edition” för exakt ett år sedan, tillverkas i ”bara” 2000 exemplar och finns fortfarande tillgänglig att köpa.

Jag vet inte hur det här med er, men för mig har vi blivit så översköljda med limiterade upplagor att det nästan helt förlorat sitt värde och sin exklusivitet. Det har gjort mig oerhört cynisk inför begreppet. Jag menar: Visst är 2000 exemplar per definition limiterad, men alla modeller kommer för eller senare att sluta tillverkas (eller uppdateras) och blir därför också per definition limiterad. Så varför inte kalla varje ny release för ”Limited Edition”?

”Lyxbranschen lever på känslan av exklusivitet. Så att urvattna känslan av det personliga och det exklusiva är på sikt livsfarligt för industrin”.

Visst är detta ett i-landsproblem utan dess like. Men samtidigt är det något som branschen skulle må bra av att enas kring. Att sätta ett tak, ett ganska lågt sådant, för att få använda begreppet. Framför allt då lyxbranschen just lever på känslan av exklusivitet.

Dessutom är det mest rättvist mot oss konsumenter, som då får ett riktigt mervärde när vi gräver djupt i fickorna och betalar lite extra.

Mitt förslag

Montblanc-1858-Chronograph-Tachymeter-e1480960379292.jpg
Montblanc 1858 Chronograph Tachymeter Limited Edition – 100 pieces.

Hade jag satt taket hade det landat på 200, varken mer eller mindre. Det är ändå ganska väl tilltaget, i mina ögon. Det är tillräckligt lågt för att skapa en viss känsla av exklusivitet, men också för att företagen inte ska slänga ur sig en massa ”Limited Editions” slentrianmässigt. Men det är också tillräckligt högt för att ha lite svängrum, så priserna inte rusar.

I dag behöver du som är konsument antingen leta bland de mindre, fristående varumärkena, gräva i vintagearkiven och/eller vara beredd att pynta upp riktigt, riktigt ordentligt för att kunna sätta något verkligt exklusivt och personligt på handleden.

Överflödigt och underbart

als-1815-dresdes-boutique-cover_crop_1396x781.jpg
A. Lange & Söhne 1815 ”Cuvette” tillverkades i 10 ex i vitguld och 10 ex i roséguld och har ett cirkapris på 260 000 kronor.

Let’s face it: Armbandsur är onödiga, överflödiga och alldeles, alldeles underbara. Så att urvattna känslan av det personliga och det exklusiva är på sikt livsfarligt för industrin.

Categories: Åsikter Inslag

One comment

Åsikt: Limited Edition-trenden måste begränsas

Kommentera